Tilläggsköpeskilling eller lön?

Frågeställning

PM:et frågar vilka omständigheter som i praxis har haft betydelse för om en anställningsvillkorad tilläggsköpeskilling är vederlag för aktierna eller ersättning för arbete, vilka av dem parterna kan styra genom avtalet och vilka som bedöms oberoende av hur ersättningen rubriceras, samt hur ett aktieöverlåtelseavtal kan utformas för att minska risken för oavsiktlig tjänstebeskattning och var kontraktsdesignen når sin gräns.

Metod

De två första frågorna besvaras rättsdogmatiskt, utifrån lagtext, praxis och doktrin. Det centrala avgörandet är ett notisfall som fastställer ett förhandsbesked och har därför begränsat prejudikatvärde. Eftersom praxis om just tilläggsköpeskillingar är sparsam används avgöranden om incitamentsprogram och carried interest som analogier, för att hitta bedömningsgrunder och inte som direkt styrande. Den tredje frågan besvaras genom proaktiv rättsanvändning: typiska klausuler i aktieöverlåtelseavtalet prövas i förväg mot de omständigheter som talar för kapital respektive tjänst, och rättsläget värderas till sist utifrån förutsebarhet.

Slutsats

Gränsen avgörs av om tilläggsköpeskillingen följer aktien eller personen. Omfattas bara säljare som arbetar kvar talar förverkande, konkurrensklausul och en beräkningsgrund knuten till deras egen verksamhet för tjänst. Utgår ersättningen lika per aktie talar det för kapital, även när ett anställningsvillkor finns. Marknadsmässig lön och innehav via holdingbolag räcker inte för att undvika tjänstebeskattning, och rubricering och avtalsuppdelning bedöms efter sin verkliga innebörd. Ett aktieöverlåtelseavtal bör därför låta tilläggsköpeskillingen beräknas på bolagets resultat och utgå pro rata per aktie oavsett om säljaren stannar, och en leaver-klausul bör lösa in rätten till marknadsvärde i stället för att låta den förfalla. Priset för skattesäkerheten är att bindningseffekten försvinner. Där villkoren i sak gör ersättningen beroende av arbetet hjälper varken beteckning eller avtalsuppdelning.